USA 2006

Fler foton finns här >>

Måndag, 20 mars - Malmö utställning mm

Första etappen av resan är nu avklarad. Jag anlände Malmö i lördags vid 9-tiden på morgonen och for då direkt till Malmö mässan där Kennelklubbens utställning gick av stapeln. Leonbergern hade redan börjat bedömas när jag kom - men dom hade inte hunnit så långt i alla fall. Trots att jag inte har för vana att gå på utställning i den här landsänden så var där ändå ganska så många bekanta ansikten och hundar. Dom såg däremot alla ganska förvånade ut över att se mig där nere :-)

Men det var kul att gå på en utställning där det var lite andra hundar än vad man vanligtvis ser mer norrut (och träffa alla trevliga skåningar förstås :-)

Jag hade i ett svagt ögonblick lovat att ställa Dimmas ystersyster Tjorven... och hon tyckte väl det var lite skumt att där kom en främmande tant och drog iväg med henne. Men det gick hyfsat bra ändå. Jag fick henne att springa jättefint i ringen med hjälp av lite godis i handen... men glupsk som alla Jennys hundar är, lyckades hon bita mig i fingret så att blodet började droppa så fint där i ringen precis när det var vår tur och vi skulle ställa upp framför domaren (Estrella gjorde precis samma sak när jag ställde henne en gång på Stora Stockholm för några år sedan). Men ringsekreteraren fixade fram några plåster åt mig så att jag kunde plåstra om mitt stackars finger som fick ett jääätte stort sår (säkert 1 1/2 - 2 mm långt... minst :-)

Det hela slutade i alla fall med att jag och Tjorven kom på reservplats... och Dimmis blev 1:a med ck... och sedan i bästa tikklass blev hon 2:a bästa tik och fick cert och reserv-cacib!!! Stort grattis till Jenny och Dimma.
Sen hjälpte jag Jenny i hennes Bamses Bollar monter resten av dagen innan vi trötta for hem till Jenny i Norrvidinge sent på kvällskvisten. Vi var på tok för trötta för att ens tänka på att laga någon mat så vi stannade på ett snabbmatställe och köpte varsin plankstek som vi tog med oss hem och åt i soffan framför tv:n. Mmmmmmm smaskens.

På söndag klev vi upp tidigt och for till utställningen för att stå i montern igen. Jättekul att hjälpa till och få träffa alla trevliga kunder och deras hundar... men väldigt slitsamt att gå och stå och le och vara trevlig hela dagen - så det var ganska skönt när BIS-finalen var till ända och vi fick börja plocka ihop hela montern och lasta in allt i lastbilen och åka hem. När allt var klart och utlastat och vi satt med vår onyttiga snabbmat där i soffan framför tv:n igen var nog klockan över 9 på kvällen.

Men det har varit en skojig helg.... och som tack för hjälpen överraskade Jenny mig med en underbar leonbergerfigur i glas "solfångare" (en platt som man hänger typ i ett fönster). Jag hade sett den på utställningen men köpte den inte då - ville fundera lite först. När jag sen bestämt mig för att jag inte kunde glömma den så gick jag dit för att köpa den bara för att få veta att "någon" annan varit där redan och köpt alla tre ex som hon hade haft med sig. Det visade sig alltså att denna "någon" var JennyPennyBus som smugit sig dit i smyg för att köpa dom. Lurifaxen där :-)

I dag har varit en sååå skön dag för min del. Jag har bara legat i soffan med en filt över mig och myst. Fast då och då kommer Estrella som bestämt sig för att jag är hennes tilltänkta och försöker få mig att inse detsamma.
Och i morgon bär det av..... 

Tisdag, 21 mars - Framme i San Diego

Efter 9 1/2 timme på flyget från Köpenhamn till Chicago och sedan 4 1/2 timme på flyget från Chicago till San Diego är vi nu äntligen framme. Resan gick riktigt bra. Framför allt resan mellan Köpenhamn till Chicago tyckte jag gick jättesnabbt. Kikade på Harry Potters senaste film, spelade spel, lyssnade på musik, läste mm... så innan vi visste ordet av så var vi framme. En smoothie hann vi med i Chicago - efter att ha lämnat fingeravtryck och blivit fotade och utfrågade i passkontrollen.

Men sen var resan mellan Chicago och San Diego desto segare. Oj vad det kröp i benen. Men till sist var vi framme i alla fall och efter en lång stunds köande efter en taxi är vi nu äntligen framme på Hilton San Diego Gaslamp Quarter. Klockan är här strax ett på natten (hemma oss er är den 10 på förmiddagen) och vi är rejält trötta. Å Jenny ligger i sin stora vräkiga säng och läser matmenyer och suckar och har sig. Bäst vi tar och försöker sova lite så vi får gå ner och äta frukost snart.

Vi har poolen precis nedanför vårt fönster... men tyvärr stängde dom den klockan 10 - så något kvällsdopp blev det inte av. Vi får se om vi får tid över för det i morgon istället. Fast i morgon har vi nåt jättespännande som vi ska göra på morgonen. 

Onsdag, 22 mars - SeaWorld och shopping

Vår första dag i USA började vi med en rejäl och smaskig frukost på hotellet. Vi tog för givet att frukosten ingick när man bodde på hotellet... men det gjorde den inte... när kyparn plockat undan efter oss på bordet kom han med en nota... på $17 per person. 

Hmmm... hade vi vetat det så hade vi nog försökt överleva några timmar utan mat - eftersom vi direkt efter vår Hilton-frukost tog Trolleyn (typ spårvagn) till SeaWorld där vi åt frukost tillsammans med späckhuggarna Shamu och hans kompisar:

"Start your day sunny side up with an exclusive hour-long dining experience that only SeaWorld can provide. SeaWorld educators will host a unique experience with reserved tables surrounding Shamu's private pool. You'll see killer whales hang out in their backstage habitat, while your hosts answer questions about our special friends. No one else but SeaWorld can bring you this close to the world's largest display of killer whales." 

Det var jätteskoj att se de stora enorma späckhuggarna på så nära håll - men så mycket frukost fick vi inte i oss eftersom det bara var någon timme sedan vi åt senast. Hrmpf...

 Vi hade sen en spännande förmiddag på SeaWorld. Vi var och hälsade på hos hajarna och gick genom en tunnel i glas så vi hade hajar både rakt ovanför oss och tätt intill oss på sidorna. Hugaligen så spännande :-) Vi tittade på en uppvisning med en jätteduktig säl och en busigt litet (?!) sjölejon. Uppvisningen var för barn och jag och Jenny var nog de enda vuxna där förutom de föräldrar som var där med sina barn :-)

Sen gjorde vi ett besök på Wild Artic. Där var det också så att man kunde gå ner "under jord" och genom en glasruta titta in under vattnet där isbjörnarna simmade och dök. Läckert... fast man blir ganska beklämd över djurens situation och den begränsade yta de har att röra sig på. Egentligen gillar jag inte djurparker och sådant just för djurens skull... men jag kan ju inte förneka att jag tycket det är otroligt roligt och spännande att se dessa djur "live" och på så nära håll. 

Sen var vi förstås också tvugna att åka en tur i en typ gummiflotte (flumeride) som tog oss en tur genom några forsar å så. Det stod visserlien varningar att man skulle bli blör under färden... men vi tänkte liksom att ja, ja... det stänker väl lite så man blir blöt så det är väl ingen fara.... inte hade vi trott att vi rent av skulle åka rakt igenom ett vattenfall... när vi väl insåg det så var det lite väl sent att hoppa av :-) Så jo... vi blev blöta :-)

Sen var där också en vatten berg och dalbana som vi så klart var tvugna att prova också. Iiiiiii vad det kändes i magen. Har inte åkt sån't här sen jag var barn tror jag. Men det var skojigt...

När vi kände oss nöjda med SeaWorld tog vi taxi till en outlet cirka 6-7 mil utanför San Diego där vi shoppade och shoppade och åter shoppade. Och efter ett antal timmar (och efter en hamburgare med milkshake) tog vi taxi hem till hotellet igen och lastade av alla våra kassar på hotellrummet och gick direkt ut igen för att shoppa på Horton Placa som låg på gångavstånd från hotellet. Där fortsatte vi att shoppa tills klockan var nio på kvällen och affärerna stängde.

Vi kom hem med kassar från Big Dog, Puma, Ralph Lauren, Donna Karen, Victorias Secret mm, mm. Jag har nog aldrig shoppat så mycket i hela mitt liv.

På kvällen var vi så trötta att vi inte orkade annat än att sitta på hotellet och blogga och ligga i sängen och kika på allt som vi hade shoppat :-)

Torsdag, 23 mars - Pet Expo och sen till Coeur d'Alene

Idag var det dax för ett besök på Pet Expo som gick av stapeln på San Diego Convention Center som låg precis bara över gatan från vårt hotell. Det är en jättestor husdjursmässa med över 2 100 montrar att besöka. Mässan är inte för allmänheten utan bara för återförsäljare och importörer av husdjursprylar - och vi var förstås där för Bamses Bollars räkning.

Stackars Jenny var jätteförkyld - men hon var tapper och kämpade snörvlande på medans vi traskade monter upp och monter ner i flera timmars tid. Själv fick jag problem med ögonen som sved och tårades så jag hade svårt att hålla dom öppna. Pinsamt när man skulle prata med folk och man hela tiden var tvungen att vända bort blicken eftersom det gjorde så ont i ögonen. Tur att det var Jenny och inte jag som behövde knyta kontakter där på mässan.

Trots att det var så stort så gick det ändå fortare än planerat att gå igenom hela mässan. Så vi hann med en extra promenadtur till stan innan vi tog en taxi ut till flygplatsen för att invänta vårt flyg.

Den här resan tog cirka 5 timmar inklusive någon timmes väntan i Los Angeles där vi mellanlandade. Det var otroligt häftigt att flyga in över Los Angeles så där på kvällen när det var mörkt ute. Man såg tända lampor och byggnader så lång ögat kunde nå både på vänster och höger sida om planet - och det tog en oändlig tid att flyga över alla dessa byggnader innan man kom fram till flygplatsen. Motorvägarna vi flög över såg ut som glittrande breda pärlband av en aldrig sinande ström av bilar. Otroligt hur stort det är.

Sen när vi kom fram till Spokane vid 12-tiden på natten var det betydligt färre upplysta byggnader vi såg där nere på marken. Jennys valpköpare Barbara och Gil var där och hämtade oss. Det var jättekul även för mig att träffa dom eftersom även jag har haft rätt mycket kontakt med framför allt Barbara genom åren. Deras Jazzie är ju inte bara dotter till Jennys Jazz - utan även dotter till min Rubus. Dessutom har de ju en kullsyster till DD också.
Det tog cirka 45 minuter att köra från Spokane till Coeur d'Alene och när vi kom fram så checkade vi bara in på vårt lyxiga hotellrum och stupade sen i säng i våra härliga "Wonder Bed" sängar som var specialbeställda av hotellet och som tydligen inte finns någon annan stans i hela världen. Den var stor och hög och vräkig och hade en madrass som formade sig efter kroppen. Jätteskön faktiskt. Fast så trötta som vi var hade nog vilken säng som helst varit underbar :-) 

Fredag, 24 mars - Puppy Sweeps och Nonregular Conformation Classes

Idag var det lydnad, Puppy Sweeps och andra inofficiella klasser (såsom kastrerade hundar, parklass mm).
Sju avkommor efter Tonka (Lelionaz Mr Right) var där och 3-6 månaders valparna ställdes bara på fredag medans de som var 6-9 och 9-12 ställdes både fredag och lördag.

• "Romeo" Lovestruch vom Sanften Loewen (Lelionaz Mr Right of Ann's Lions x Dragongården's Zensitive Zena) (3-6 månader hane, 2:a)
• "Paddington" Fallon von der Löwenhöhle (Lelionaz Mr Right of Ann's Lions x Dragongården's Winner Takes It All) (3-6 månader hane, 5:a)
• "Nani" Love of the Pride vom Sanften Loewen (Lelionaz Mr Right of Ann's Lions x Dragongården's Zensitive Zena) (3-6 månader tik, 3:a)
• "Tucker" Tir na nÓg's Cormac Mac Airt (Lelionaz Mr Right of Ann's Lions x Kefira vom Matthiasberg) (6-9 månaders hane, 4:a på fredag och opl på lördag)
• "Renekk" Tir na nÓg's Cathbad (Lelionaz Mr Right of Ann's Lions x Kefira vom Matthiasberg) (6-9 månaders hane, opl på fredag och 4:a på lördag)
• "Charlie" Tir na nÓg's Charlie Mops (Lelionaz Mr Right of Ann's Lions x Kefira vom Matthiasberg) (6-9 månaders hane, 3:a båda dagarna)
• "Dory" Bras D'Or von der Löwenhöhle (Lelionaz Mr Right of Ann's Lions x Dragongården's Anastasia) (9-12 månader tik, 2:a båda dagarna)

Romeo, som blev 2:a i sin klass, var en helt underbar valp som jag gillade jättemycket. Hade tänkt försöka smuggla med honom hem till Sverige - men ägaren höll honom hårt i kopplet så jag fick ingen chans att röva bort honom :-)

Tyvärr hade jag klantat till det med kameran och hade den på fel inställning just då... så mina foton av honom är i princip svarta - försökte ljusa upp dom men resultatet blev inte speciellt bra som synes nedan. Men jag ska se om jag kan få tag på något foto av honom av någon annan. 

Även lilla Dory var hyfsad. Hon blev också 2:a i sin klass båda dagarna. Och de andra tyckte jag väl var ok.. inget speciellt alltså.

Vi hade beställt mat till den gemensamma middagen på kvällen - men jag hade ju absolut ingen lust att gå ner till den, så Jenny fick gå själv. Micke kom sen upp till rummet med min mat i en box istället. Jättegulligt och omtänksamt av honom... men jag fick ändå inte ner en tugga av maten. Var så orolig och ledsen.

Lördag, 25 mars - Jag vill åka hem

Tusen miljoner och åter tusen miljoner kramar och tack till mina underbara vänner och hundvakter Per och Marlene där hemma som räddat livet på min älskade Poni Prinsessa.

Nu får vi bara be till gud och hålla alla tummar och tår att allt går åt rätt håll så att jag får träffa henne och krama om henne igen när jag kommer hem.

Önskar naturligtvis att jag var hemma just nu och inte på andra sidan jordklotet. Men tyvärr var det i princip omöjligt att boka om så att jag kunde flyga hem nu direkt.

Hur ska jag någonsin kunna tacka er nog Per och Marlene för det ni gjort för mig och Poni i natt???
Jag älskar er och kommer att vara er för evigt tacksam!
Tusen Kramar från en matte som är på tok för långt bort från dem hon älskar allra mest här vi världen!!!! 

Lördag, 25 mars - Utställningsdagen

Fick besked från Sverige att Poni hade överlevt natten och fått komma hem. Så det kändes något lite bättre för mig och jag kunde slappna av så pass att jag kunde vara med på dagens aktiviteter.

Idag var det alltså själva utställningsdagen. 86 hundar var anmälda till dagens show. Igår tävlade 24 leonberger i lydnad och 54 stycken ställdes ut (enligt uppgift var det totalt cirka 150 leonberger på plats på hotellet).
Tikarna gick i ena ringen under bedömning av AKC-domaren Steve Gladstone och hanarna dömdes i den andra ringen av Roger van Hoenacker från Belgien.

DDs syster Abbi var anmäld men Barbara och Gil valde att inte ställa henne eftersom hon aldrig tidigare varit på någon sådan här tillställning och hon hade lite svårt att koppla av. De tyckte det var bättre att hon fick en positiv först upplevelse istället för att ta in henne i ringen och börja "bråka" med henne där.

Men Jazzie ställdes i veteranklassen... och vi tyckte hon var överlägsen bland dom veterantikarna som var där... men så tyckte inte domaren :-)

Men hon placerade sig på en hedrande 3:e plats i alla fall.

Vann veteranklassen gjorde en annan svenskuppfödd hund: Chateau Fleur's Davinja (Libby). I övrigt var det inte så många svenska hundar där faktiskt. Dragongården's Northwest Nelson blev 4:a i Foreign Breed Dog - men dessa tre var nog de enda svenska hundarna där som placerade sig. Men naturligtvis fanns där många hundar efter svenska linjer. BIR-vinnande hanen Amos Prid of Aslan (Mama's Boy) till exempel är undan Skorres Gazina, Winner's Dog Handsome Harley vom Sanften Loewen (Harley) är undan Chateau Fleur's Davinja.

Winner's Bitch Karma vom Sanften Loewen (Karma) är efter Sund Stamm's Design of Golden Art (och tiken var endast 8 månader gammal). BIM blev ForeverGreen's Keepsake (Katie) som är efter norska Ravaldi's Sun in Leo.
Efter utställningen städades ringarna snabbt bort och ersattes av bord inför kvällens middag. Det var inte många som skyndande hem efter utställnings så som man är van att folk gör här i Sverige. Utan alla stannade kvar och var med på kvällens middagssammankomst.

Efter maten var det en massa tacktal, veteran-parad mm. Dragningen i lotteriet gjordes och man fick själv gå runt bland borden och kika om man var den lycklige vinnaren till någon av vinsterna. Likaså den auktion man kunnat skriva upp sig på listan avslutades.... och så till sist den "vanliga" auktionen. Där fanns väl en del saker som jag var intresserad av... men priserna blev alltför höga så jag hade ingen chans att hänga med. TokJenny bjöd på en "Little Leo" (en målad liten träleonberger som skänkts från olika länder) som hon också vann. Kommer inte ihåg nu hur mycket hon gav för den... men den var inte särskilt vacker kunde vi konstatera när hon väl fick den. Den fina svenska lille Leon som Helena Lutz hade gjort gick för 80 dollar (och den Norska för 70 eller 75 dollar).

Till slut var i alla fall alla sakerna sålda... och vi fick äntligen gå upp på rummet och sova. Jag är ju ganska kvällstrött av mig i vanliga fall... och här i USA med jetlagen var det än värre. När klockan började närma sig 9-tiden på kvällarna var man så trött att man knappt kunde hålla ögonen öppna... och sen vaknade man vid typ 5 halv 6 på mornarna i stället.

Söndag, 26 mars - Poni mår bättre

Poni är på bättringsvägen så nu känner jag mig något så när lugn och kan slappna av lite. Självklart längtar jag hem otroligt mycket... men nu är det inte samma panik längre.

Det som hände var att när vi satt på Amerikanska Leonbergerklubbens årsmöte på fredagen så såg Jenny på sin mobil att vi missat samtal hemifrån Per och Marlenes mobil. Klockan var då mitt i natten i Sverige så jag förstod ju på en gång att något hade hänt.

Vi gick ut från mötet och jag försökte ringa hem - men min händer skakade så mycket att jag inte kunde slå numret. Jenny hjälpte mig och räckte över mobilen till mig. Jag fick då veta att Poni blivit dålig och fått svårt att andas på fredagskvällen. Det hade bara blivit värre och värre och efter en stund hade hon tappat all färg i slemhinnorna och blivit okontaktbar. De åkte då med ilfart in till Vännäs veterinärstation med henne och veterinären där tyckte att hon var i sånt dåligt skick att han egentligen ville avliva henne med en gång för att hjälpa henne. Men eftersom Marlene inte fick tag på mig då direkt (vi hörde inte telefonen) så ville hon inte gå med på en avlivning. De röntgade henne och såg att hon hade vätska i lungorna och satte genast in vätskedrivande. Hon hade också dåligt med vita blodkroppar - men hjärtat hade sett bra ut.

När de fick tag på mig hade hon hämtat sig något lite - och jag fick själv prata direkt med veterinären. Han berättade som sagt att han visserligen såg en lite förbättring på henne efter att han satt in vätskedrivande och antibiotika - men han ville inte ge mig något hopp om att det skulle gå vägen. Hon skulle få ligga kvar där över natten och så skulle vi se hur hon mådde på morgonen. Men han sa också att det inte var säkert att hon skulle klara natten och han lovade att ringa om något skulle hända.

Den kvällen var inte rolig kan jag lova. Vi hade bokat middag tillsammans med alla dom andra - men jag orkade ju självklart inte gå ner. Jenny var ju också jätteledsen och orolig men hon gick ner till middagen ändå så jag fick vara för mig själv en stund. Micke var jättegullig och kom upp med en box med min middag i - men jag hade absolut ingen matlust och kunde inte få ner en bit. Jag satt bara och väntade på att det skulle bli morgon i Sverige och att telefonen skulle ringa och ge mig besked om hur Poni mådde.

Vid elva-tiden på kvällen (cirka 8 på morgonen hemma) ringde äntligen Marlene. Då hade dom pratat med veterinären som sagt att Poni hade hämtat sig så pass mycket under natten att dom kunde få komma och hämta hem henne. Tårarna bara rann av lättnad över att få det beskedet. Hon andades riktigt bra själv nu så länge hon låg ner. Veterinären misstänker att det är en lunginflammation hon drabbats av.... och är det "bara" det så är prognosen inte helt omöjlig. Då kan hon ju bli frisk bara vi får bort vätskan ur lungorna och hon blir fri från inflammationen. Hon ska nu äta en dunderkur av antibiotika, vätskedrivande samt för säkerhets skull även en hjärtmedicin. Sen är det vila och åter vila som gäller.

Nu senast när jag pratade Marlene så hade hon varit ute och kissat, hon viftade på svansen och var med med blicken. Hon anades bra så länge hon låg ner men var naturligtvis mycket, mycket trött.

Men det viktigaste nu är varje litet framsteg hon gör... och att det inte går bakåt åtminstone.

Mina älskade vänner där hemma tar hand om henne på ett underbart sätt och jag är så tacksam över allt dom gör för henne. Marlene skulle till och med ta semester någon dag nästa vecka när Per inte kunde vara hemma så att Poni inte skulle behöva lämnas ensam. Vad ska man säga om sådan vänner??? Jag saknar ord. 

Söndag, 26 mars - Bruch och utflyktsdag

I dag var det det stora avresedagen för dom flesta. Fast programmet var inte riktigt slut ännu. Traditionsenligt (vad jag förstår) har dom alltid dagen efter utställningen "Judges' Review". Dvs att domarna får komma till tals och berätta vad dom tyckte om hundarna de bedömt och kanske även berätta varför dom gjorde som dom gjorde i sin bedömning. Hade varit jättekul att gå dit och lyssna på det - men eftersom Barbara och Gil och även Micke skulle avresa vid lunchtid valde vi att spendera dom sista timmarna med dom istället.

Vi började vi dagen med att bli bjudna på frukost av Micke (liksom i förrgår morse). Sen gick vi ut med Jazzie och Abbi och försökte få några fina foton av dom innan vi åkte med Barbara och Gil i deras van till en affär en bit utanför stan där vi shoppade en gigantresväska för att få plats med allt som vi (läs Jenny) shoppat.

Jag fick en jättefin stor tjock bok av Barbara som hon skrivit: "Akita Tresure of Japan" som jag blev jätteglad över. Otroligt mycket att läsa i den även om man inte är Akita-ägare. So dear Barbara, once again a very BIG THANK YOU for the book!!!

När vi kom tillbaka till hotellet gick vi och åt en brunch-buffé tillsammans med Barbara och Gil. Det var som värsta jul-bordet med hur mycket som helst att äta. Smårätter, varmrätter, omelett, pannkaka, stek, pasta, fågel, sallader, efterättsgodbitar hur många som helst att välja bland, en chokladfontän där man kunde doppa jordgubbar och marschmallows... ja där fanns ALLT... och vi åt tills det var omöjligt att få i sig något mer. Tusen kramar till Barb och Gil för en underbar brunch.

Efter det var vi förstås tvugna att röra lite på oss. Barbara och Gil påbörjade sin långa bilresa hem - men jag och Jenny gick ut och gick lite i omgivningarna här och tittade oss omkring........ 

och på kvällen var det dax för mat igen! Vi var och åt middag med Don James (arrangören av utställningen) och några andra som fortfarande var kvar på en lyxrestaurang ett på våning 7 här på hotellet. Men det var helt bortkastade pengar för min del. Jag orkade knappt en fjärdedel av min vitlöksrostade kyckling som jag beställde. Men, men... vi hade ju trevligt sällskap ändå så kvällen var väl inte helt bortkastad. 

Måndag, 27 mars - Lugn och skön dag

Här i Coeur d'Alene är det ganska lugnt nu när alla leonberger-människor har åkt hem.

De flesta åkte nog hem igår... och själva har vi tagit det lite mer lugnt idag. Vi har varit ute på en liten shoppingtur idag igen (ovanligt va :-) och sen låg vi och slappade i våra vräkiga underbara sängar och tittade på Narnia.

I morgon bär det av hemåt igen... och då blir det spännande att se om vi får plats med allt i våra resväskor. 

Tisdag, 28 mars - Hemfärd

Idag var det dax för hemresa. Men först hann vi med en sväng till en affär som bara säljer julprylar "Christmas At The Lake". Jag som inte är så "julig" av mig köpte ingenting där - men Jenny hittade några gulliga hund-julgranskulor som hon köpte.

Sen åkte vi med "Payless Airport Shuffle" till flygplatsen i Spokane... liiite nervösa över om vi skulle klara maxvikten man fick ha på flyget eller om vi skulle bli tvugna att betala för övervikt. Men det gick bra. Vi vägde väskorna själva när vi kom fram och packade om lite för att fördela vikten så att alla väskorna höll sig inom tillåtna viktgränsen.

Den här gången flög vi via Seattle - en läcker flygning över Washintons bergmassiv.

Sen därifrån raka vägen hem till Köpenhamn, en flygtur på 10 timmar. Jag försökte sova lite på flyget men lyckades inte. Varje passagerare har en egen skärm på stolsryggen framför sig där man kan se på film, spela spel, lyssna på musik och dessutom fanns där två livekameror man kunde kika på. Den ena var placerad under planet och den andra framifrån, så man såg ut som om man satt i cockpiten. Skojsigt... speciellt vid start och landning. Jag fördrev alltså tiden genom att se på filmer, lägga patiens, spela golf, läsa och lösa korsord... och vips så var vi framme.

Jennys pappa Christer kom och hämtade oss och vi åkte först till Staffanstorp där vi fick oss en bit mat och fick träffa Jennys voffisar Jazz, Stina, Estrella och Dimma.

Sen hem till Jenny i Norrvidinge där vi (jag) kämpade för att hålla ögonen öppna på kvällen så jag inte skulle somna allt för tidigt (för att försöka komma tillrätta med jetlagen så snabbt som möjligt).
Och i morgon (torsdag) får jag äntligen komma hem till min PoniSkrutt och de andra två busarna.
Längtar!!!

Men summa summarum så har det varit en jätterolig resa.. som visserligen kostade en hel del... men som också smakade :-)

Nästa år går utställningen av stapeln i Asheville, North Carolina. Inte så långt från Florida där Micke bor.
Så vem vet... vi kanske vinner på nåt lotteri eller nåt sånt och så tar vi dig på orden Micke och kommer och hälsar på :-))