Rubus memorian

♥ Mitt hjärta - mitt allt ♥

Remröd's Vita Rubus Fruticosus
1990-09-30 -- 1998-09-17

Torsdagen den 17 september 1998 - den värsta dagen i mitt liv!

Rubus hade varit dålig en tid. Han hade ingen aptit och orkade absolut ingenting. Det gick i snigelfart när vi var ute på promenad. Han "brummade" mycket, dels när han lade sig ner, men också bara så där rakt ut i luften - när han låg ner. Han var inte heller den glada gosiga Rubus som han brukade vara. Jag tyckte buken var spänd och svullen, men jag var inte säker - tänkte att jag inbillade mig och såg "spöken" eftersom han två månader tidigare haft en magomvridning.

Nu rapade och bajsade han så jag intalade mig själv att jag såg fel. Jag tänkte att han hade svårt att hämta sig efter magomvridningen. Att han tappat mycket i kondition och att det var därför han var så trött.
Men när han bara blev sämre och sämre, istället för bättre, började jag ana oråd. Så jag ringde och beställde en tid hos veterinären för undersökning.

Onsdagen den 16/9 klockan 8.30 fick vi komma. Veterinär Therese klämde och kände på honom och lyssnade på hjärtat. Hjärtat låter inte bra sa hon. Det är väldigt ansträngt. Jag skulle vilja göra EKG på honom. Men först ska vi röntga honom för att se hur det ser ut. Dom röntgade hjärta, lungor och hela buken. Vänstra hjärthalvan var förstorad, men inte den högra. Men tyvärr kunde dom inte se hur det såg ut i buken eftersom han var så fylld av vätska som skymde sikten. Therese gav honom en vätskedrivande spruta och sa att vi skulle komma tillbaka klockan 14.00, för ett nytt röntgenförsök.

Det kändes väldigt olustigt att åka därifrån, eftersom hon sagt det där med hjärtat och vätskan som tryckte på alla organen i hans stackars kropp. Men det rörde sig ju bara om några timmar.

När vi kom tillbaka på em, röntgades han igen - men tyvärr var det samma sak nu - Therese såg ingenting på grund av all vätska.

Vi har inget val, sa hon. Vi måste öppna honom för att se vad det är som gör att det är så mycket vätska. Operationen kommer inte att vara riskfri, eftersom hans hjärta är så ansträngt. Men jag törs inte heller sticka honom i buken för att få ut vätskan, eftersom jag inte kan se hur organen där inne ligger.

Då kände jag en fruktansvärd klump av rädsla i magen. Men jag svalde och upprepade för mig själv:
- Det kommer att gå bra. Det måste gå bra. Vi har lovat varandra att vi alltid ska vara tillsammans, Rubus och jag. Så det måste ordna sig. Jag kan inte leva utan honom. Självklart kommer han att klara det. Självklart kommer det att gå bra!

Therese ville inte operera då på eftermiddagen, utan hon ville ta det direkt morgonen därpå. Så vi for hem. Och även om jag om och om igen upprepade orden ovan, så återkom tanken hela tiden att, kanske det är sista gången vi går den här promenaden tillsammans, kanske det är sista gången jag säger god natt till honom, kanske det är sista gången han åker i den här bilen med mig. Men samtidigt ville jag inte tro det. Hoppet är ju det sista som lämnar en, sägs det ju. Och så var det. Jag hoppades så innerligt att det skulle ordna sig. Att han skulle bli frisk igen.

Klockan 09.30 torsdagen den 17 september anlände vi till Therese. Vi fick sitta i väntrummet ett tag och vänta. Jag klappade och kelade med Rubus. På morgonpromenaden hade han kräkts en gång och då hade han blivit precis kritvit i munnen, och sen ville han inte gå nå mer, utan stod bara still och verkade väldigt tagen. Nu var han ganska lugn, men brummade och verkade mycket besvärad när han lade sig ner. Men han ville hela tiden att jag skulle klappa honom. Om jag slutade så var han genast där med tassen och ville att jag skulle fortsätta.

Efter en stund kom Camilla och gav honom en lugnande spruta. Vi ger honom inte så mycket med tanke på hans hjärta, sa hon. Och efter några minuter blev han trött och ostadig på benen och lade sig ner. Jag satte mig på golvet bredvid honom och smekte och pratade lugnande med honom. Några gånger blev han orolig och försökte sätta sig upp, men kunde inte utan ramlade ner till liggande ställning igen. Jag försökte lugna honom och låg i princip bredvid honom där på golvet med armarna omkring honom och pratade och sa till honom att ta det lugnt, att allt skulle bli bra snart, att veterinären skulle göra så att han blev frisk och samma gamla glada Rubus som han brukade vara, att det var han och jag - nu och för alltid, att jag aldrig någonsin skulle överge honom.

Jag blev ju orolig och rädd när han blev orolig, och jag bad i mitt inre att dom snart skulle komma och ta hand om honom, så jag slapp ligga där ensam med honom. Jag var så rädd att något skulle hända.

Till slut kom i alla fall Therese och sa att vi skulle hjälpas åt att lyfta upp honom på bordet. Så jag, Therese och Camilla lyfte upp honom. Då vart han så där vit i läpparna igen och Therese sa igen att: du vet Lena att detta inte är riskfritt. Då klarade jag inte av att stanna längre, utan sa att jag går ut och väntar. Jag rusade ut och tårarna rann. Jag tog ut Poni ur bilen och började traska omkring med henne. Jag har nog aldrig bett så mycket i hela mitt liv. Jag bad om och om igen: Gode Gud gör att det går bra. Snällaste Godaste Gud, det måste gå bra. Jag lovar och gör vad som helst, bara Rubus blir bra.

Jag har ingen aning om hur lång tid det gick, men det var nog inte så länge, så kom Therese ut och ropade på mig.

- Det gick inte Lena, sa hon, han somnade in med en gång. Jag hann inte ens börja skära i honom. Kom, så får du se honom. Hon tog om mig och ledde mig in. Poni band jag fast utanför. Jag var totalt chockad och fick inte fram ett ljud.

Och där låg han. Jag ville inte tro att det var sant. Jag ville fråga Therese om hon verkligen var säker. Hon måste ha fel, tänkte jag - han är inte död, inte min Rubus - det är inte sant. Jag kramade och klappade och grät och pratade till honom. Men han rörde inte på sig. Jag kunde inte känna att han andades. Men jag ville ändå inte tro att det var sant. Det var så fruktansvärt overkligt.

- Vill du vara själv med honom ett tag, frågade Therese. Jag bara nickade, fick inte fram ett ord. Så dom gick och lämnade mig ensam tillsammans med honom.

- Kom och säg till när du känner dig redo, sa Therese. Jag skulle gärna vilja öppna honom sedan och se vad som orsakade vätskeansamlingen.

Jag vet inte hur länge jag var där inne med min älskade Rubus. Jag klappade och smekte honom över hela kroppen. Snälla Rubus, lämna mig inte - säg att det inte är sant, bad jag. Men han bara låg där livlös. När jag så småningom kände att han började bli kall om läpparna och om nosen, insåg jag och kunde tro på att han verkligen var död. Min älskade Rubus var död och skulle aldrig mer titta på mig med sina kärleksfulla bruna ögon.

Aldrig mer ge mig en våt ömhetsbedyrande puss. Aldrig mer vifta på svansen. Aldrig mer…

Till slut var jag tvungen att slita mig därifrån, fast det var fruktansvärt svårt. Just då skulle jag velat stanna hos honom förevigt. Jag önskade att jag också fick somna in där tillsammans med honom. Det var så fruktansvärt tungt.

Men jag gav honom en sista bamsekram och viskade: vi ses igen - jag lovar!

Threrese obducerade honom medans jag gråtande satt och väntade i väntrummet. När hon var klar kom hon ut och berättade. Det hade funnits ca 15 liter vatten i buken. Levern hade varit dubbelt så stor som normalt. Så även om han inte hade dött av narkosen (cirkulationssvikt) så hade det ändå inte varit något att göra. Han hade förmodligen inte heller levt mer än några dagar till. Levern hade dessutom varit väldigt "ful", full av små "varklumpar". Magsäcken hade sett jättefin ut. Therese hade tagit prover av hjärtat och levern som hon skulle skicka in på analys så vi får veta VARFÖR levern var så förstorad. Hon sa att det inte hade nåt med magomvridningen att göra. Möjligen att magomvridningen indirekt satt igång något i kroppen på honom.
Stackars, stackars min älskade Rubus. Det gör så ont att inte veta om han led mycket sista tiden. Helt klart mådde han inte bra. Men HUR dåligt mådde han? Kanske jag skulle tagit honom till veterinären mycket tidigare så han hade sluppit lida? Kunde jag gjort det lättare för honom på något sätt? Förlåt mig min älskade Rubus - jag står inte ut med tanken på att du skulle haft ont och besvärligt.

Varför måste man någonsin mista det man älskar mest av allt här i livet? Varför är livet så grymt? Han var ju mitt allt! Vi skulle ju ha flera år till tillsammans.

Rubus - jag längtar till den dag vi ska träffas igen. Jag hoppas du förstår att jag kommer, att jag inte har övergivit dig. Jag hoppas också att du har det bra nu, där du är, och att du viftar på din svans och väntar på din matte.

Och glöm inte:
JAG ÄLSKAR DIG SÅ FRUKTANSVÄRT MYCKET!!!