Poni memorian

Jag älskar dig Poni!

Remröd's Prinsess On Ice
1996-01-20 -- 2006-04-04

På kvällen fredagen den 25 mars 2006 blev Poni sjuk.
Själv var jag då i USA och mina hundar var i Vindeln hos mina vänner Per och Marlene.

Texten nedan är hämtad från min blogg:

söndag, 26 mars 2006
Det som hände var att när vi satt på Amerikanska Leonbergerklubbens årsmöte på fredagen så såg Jenny på sin mobil att vi missat samtal hemifrån Per och Marlenes mobil. Klockan var då mitt i natten i Sverige så jag förstod ju på en gång att något hade hänt.

Vi gick ut från mötet och jag försökte ringa hem - men min händer skakade så mycket att jag inte kunde slå numret. Jenny hjälpte mig och räckte över mobilen till mig. Jag fick då veta att Poni blivit dålig och fått svårt att andas på fredagskvällen. Det hade bara blivit värre och värre och efter en stund hade hon tappat all färg i slemhinnorna och blivit okontaktbar. De åkte då med ilfart in till Vännäs veterinärstation med henne och veterinären där tyckte att hon var i sånt dåligt skick att han egentligen ville avliva henne med en gång för att hjälpa henne. Men eftersom Marlene inte fick tag på mig då direkt (vi hörde inte telefonen) så ville hon inte gå med på en avlivning. De röntgade henne och såg att hon hade vätska i lungorna och satte genast in vätskedrivande. Hon hade också dåligt med vita blodkroppar - men hjärtat hade sett bra ut.

När de fick tag på mig hade hon hämtat sig något lite - och jag fick själv prata direkt med veterinären. Han berättade som sagt att han visserligen såg en lite förbättring på henne efter att han satt in vätskedrivande och antibiotika - men han ville inte ge mig något hopp om att det skulle gå vägen. Hon skulle få ligga kvar där över natten och så skulle vi se hur hon mådde på morgonen. Men han sa också att det inte var säkert att hon skulle klara natten och han lovade att ringa om något skulle hända.

Den kvällen var inte rolig kan jag lova. Vi hade bokat middag tillsammans med alla dom andra - men jag orkade ju självklart inte gå ner. Jenny var ju också jätteledsen och orolig men hon gick ner till middagen ändå så jag fick vara för mig själv en stund. Micke var jättegullig och kom upp med en box med min middag i - men jag hade absolut ingen matlust och kunde inte få ner en bit. Jag satt bara och väntade på att det skulle bli morgon i Sverige och att telefonen skulle ringa och ge mig besked om hur Poni mådde.

Vid elva-tiden på kvällen (cirka 8 på morgonen hemma) ringde äntligen Marlene. Då hade dom pratat med veterinären som sagt att Poni hade hämtat sig så pass mycket under natten att dom kunde få komma och hämta hem henne. Tårarna bara rann av lättnad över att få det beskedet. Hon andades riktigt bra själv nu så länge hon låg ner. Veterinären misstänker att det är en lunginflammation hon drabbats av.... och är det "bara" det så är prognosen inte helt omöjlig. Då kan hon ju bli frisk bara vi får bort vätskan ur lungorna och hon blir fri från inflammationen. Hon ska nu äta en dunderkur av antibiotika, vätskedrivande samt för säkerhets skull även en hjärtmedicin. Sen är det vila och åter vila som gäller.

Nu senast när jag pratade Marlene så hade hon varit ute och kissat, hon viftade på svansen och var med med blicken. Hon anades bra så länge hon låg ner men var naturligtvis mycket, mycket trött.
Men det viktigaste nu är varje litet framsteg hon gör... och att det inte går bakåt åtminstone.
Mina älskade vänner där hemma tar hand om henne på ett underbart sätt och jag är så tacksam över allt dom gör för henne. Marlene skulle till och med ta semester någon dag nästa vecka när Per inte kunde vara hemma så att Poni inte skulle behöva lämnas ensam. Vad ska man säga om sådan vänner??? Jag saknar ord.

måndag, 27 mars 2006
Idag var läget ungefär detsamma med Poni... men det går ändå sakta, sakta framåt för henne. Hon är ut och kissar och hon äter. Hon flyttar på sig och byter sovplats. Hon kliver upp och går och hälsar när någon kommer hem... och hon till och med kommer och vill följa med på promenad när de andra hundarna ska få gå ut.
Men självklart får hon inte följa. Hon måste ju vila nu och bara ta det lugnt. Ut i trädgården och kissa och sen inget mer. Och när hon väl inser att hon inte får följa med ut på promenad så går hon och lägger sig igen och sover. Ååååå min lilla älskling vad jag längtar efter dig.

torsdag, 30 mars 2006
Nu är jag hemma igen. Jag flög från Sturup kvart över 12 och var hemma i Umeå klockan 16:00. Här var det kallt och snöstorm. Brrr... fick stå ute och vänta en bra stund innan jag fick tag på en taxi som kunde köra mig hem.
Sen kom mina underbara vänner från Vindeln ner till mig med mina tjejer lite senare på kvällen. Åååååååå vad det var underbart att få krama om Poni och burra in ansiktet i hennes päls. Självklart var det underbart att få se dom andra två vildbasarna också.

Jag kan inte nog tacka Per och Marlene för dessa två veckor dom har haft hand om mina hundar. Jag svämmar över av tacksamhet. Kram, kram och åter kram till er!!!!

fredag, 31 mars 2006
Pratade idag med veterinären i Vännäs som räddade livet på Poni förra helgen. Han var förvånad över att höra hur pass bra hon var nu. Han tyckte också att det var konstigt att hjärtat sett så bra ut på röntgen och att det låtit så bra. Men han tyckte att både henne hjärta och hennes lever borde undersökas med ultraljud för att få en säkrare diagnos på att det verkligen inte är där felet ligger. Problemet är bara att det förmodligen inte finns någon här i Umeå som kan göra den undersökningen. Men i Luleå sa han att det fanns en veterinär som var duktig. Den veterinären brukar komma hit någon gång per månad och göra ultraljudsundersökningar - men nu skulle han inte komma förrän den 3 maj nästa gång.

Så... antingen väntar jag tills dess - vilket enligt veterinären inte skulle innebära någon fara för Poni om hon bara fortsatte med hjärtmedicinen och vätskedrivande tabletterna. Eller också åker jag upp till Luleå med henne och får undersökningen gjord lite snabbare. Fast egentligen spelar det ingen större roll om jag får besked nu eller om en månad om hon har hjärtfel. Det enda dom kan göra ändå är ju just att ge henne hjärtmedicinen. Att hon får den nu "för säkerhets skull" gjorde tydligen ingenting även om hjärtat är friskt. Det enda är ju att medicinen är svindyr - så veterinären tyckte det var onödigt att hålla på att ge henne den av den anledningen... om hon nu inte behövde den alltså. Fast å andra sidan kostar det ju att fara upp till Luleå tur och retur också...
Ja, ja... jag får väl fundera över helgen och sen ringa "min" veterinär på måndag och rådgöra med henne... och se hur Poni mår då.

tisdag, 4 april 2006
Var till Therese med Poni idag på förmiddagen. I går kväll hade hon flåsat väldigt tungt och sett ut att ha det jobbigt - så mina steg var tunga när jag gick in till veterinären. Var förberedd på att det nog vore det bästa för min prinsessa att få somna in nu.

Hon är ju gammal... och vi har haft många fina underbara stunder tillsammans hon och jag. Men man måste ju sätta en gräns för hur långt man ska gå i sin "egoism" att vilja behålla dom hos sig.

Therese tog sig god tid med oss och jag fick prata ut ordentligt med henne. Hon sa att det även för en ung hund var mycket jobbigt att gå igenom en lungödem... och hon led med mina hundvakter som hade behövt gå igen detta. Hon sa att hon stöttade mig fullt ut om jag ville att hon skulle få somna in.

Men efter att hon kikat lite på henne och lyssnat på hjärtat å så, så blev hon också förvånad. Hon tyckte hon såg jättefin ut i slemhinnorna och hjärtat hade låtit hur bra som helst. Däremot tyckte hon att hon kändes lite "tjock" runt halsen - vilket kan bero på att hennes medicinering mot sköldkörteln inte är riktigt rätt doserad. Det kan också ge den verkan att dom flåsar och andas tungt.

Hon fyllde fyra provrör med hennes blod för att kolla henne ordentligt. Förra helgen då hon insjuknade hade hon ju haft dåligt med vita blodkroppar och även levervärdet hade varit dåligt.

En del av proverna skulle hon skicka ner till Uppsala för analys och de får jag svar på i morgon. Men de hon kunde kolla nu med en gång var bara bra värden alltihop. Levervärdet var bra igen. De vita blodkropparna var helt ok igen. Ingenting i blodanalysen tydde på någon cancer eller annan sjukdom. Men däremot visade det väl att hon inte var helt fri från sin infektion som hon haft i kroppen.

Så vi gör väl ett försök. Eftersom nu alla hennes värden är så bra (so far).

Hon får ytterligare en 10-dagars penicilinkur. Hon får fortsätta med hjärtmedicinen och vätskedrivande medicinen och hon ska ta det lugnt. Däremot tyckte Therese att det var bättre att jag väntade med ultraljudet tills den "braiga" veterinären kom hit den 3 maj (istället för att åka till Luleå med henne).
Sen får vi väl höra imorgon eftermiddag vad de andra proverna som skickades till Uppsala säger.

*******************
Tyvärr så fick Poni ett återfall på kvällen och hon är nu borta.

Min lilla älskade prinsessa. Jag kommer att sakna dig så förfärligt mycket... men jag är tacksam för att vi fick dom här sista dagarna tillsammans i alla fall - och att jag kunde hjälpa dig over the rainbow bridge. Älskar dig!

fredag, 7 april 2006
Jag skadade ryggen riktigt illa i tisdagskväll när jag bar ner Poni för trappen in i bilen.
Det gick så otroligt fort. Jag reagerade direkt när hon började kippa efter andan där på kvällen och jag stack då direkt, utan att tveka eller vänta ens en sekund, iväg och hämtade bilen och backade fram den till ytterdörren. Men på dom få minuter det tog mig att göra det hade hon hunnit bli så dålig att hon var helt lealös och tungan hade börjat bli blå. Hon drog efter andan men fick inte luft.

Med mobilen i ena handen ringde jag till veterinären för att höra om hon var där och kunde ta emot oss... och med den andra hande ringde jag på dörren till grannen för att få hjälp att bära ner Poni till bilen. Tack och lov var grannen hemma och veterinären svarade och kunde ta emot oss. Jag vet inte vart jag fick min styrka ifrån... men att bära en stor, tung livlös hund på 65 kilo på bara två personer var inte lätt (tusen tack för hjälpen Roger). Jag kände ju redan då hur det högg i ryggen... men det fanns inte tid att tänka på sig själv i det läget. Vi fick in henne i bilen och jag körde så fort jag bara vågade till veterinären. Väl framme så kom vet. ut till bilen och såg hur illa det var ställt med Poni, så hon tvekade inte att uppfylla min önskan att hjälpa henne... så att hon fortare kunde få somna in.

Jag låg där i bilen intill henne och strök hennes kind medan veterinären gav henne sprutorna och hon slutade andas och allt blev lugnt och tyst.

Veterinären lämnade oss ensamna och jag fick ligga där med ansiktet inburrat i hennes varma, goa päls och ta farväl. Vi låg nog så en bra stund tills jag kände mig redo att lämna henne. Då drog vi ett rullbort intill bilen och lade henne där och rullade in henne på kliniken. Efter ytterligare ett sista farväl gick jag därifrån.

Det var då - när allt var över - jag kände hur illa det var ställt med min rygg. Det gjorde så fruktansvärt ont i ryggen att jag knappt kunde köra hem - det var en fruktansvärd pina hela vägen innan jag äntligen kom hem. För att inte tala om vilken pina natten blev. Helst hade man ju velat sova ordentligt för att slippa tänka på vad man varit med om på kvällen. Men ryggen värkte hur jag än försökte ligga i sängen. Så det blev inte mycket sova för mig den natten. Jag blev nästan rädd för vad som kunde ha gått sönder i ryggen när jag hade så ont.
Men... nu efter tre dagars jobbig värk börjar det nog släppa lite ändå. Visserligen hade jag det jobbigt även i natt då inte kunde hitta någon sovställning som inte gjorde ont. Men idag har det varit hyfsat... så det är nog på väg att släppa i alla fall.

I övrigt är det så klart tomt och konstigt här hemma. När jag är ute med hundarna så glömmer jag mig ibland och vänder mig om för att vänta in Poni som alltid gick bakom oss och lufsade på i sin egen takt. Men där finns ingen Poni.

Panta, som alltid varit väldigt mammig, är kanske lite mer mammig än vanligt. Men däremellan så busar och leker hon och DD precis som vanligt. Panta och DD var ju van vid att vi ofta gick på promenader själva - utan Poni - eftersom hon inte orkade gå så fort och långt den sista tiden. Så jag tror inte dom saknar henne så hemskt mycket.

Men jag saknar henne... alldelens förskräcklig mycket!

Älskade, älskade Panta ♥