Panta memorian

Min finaste Panta

Lelionaz Ursus Ponica Fantastica
2000-07-24 -- 2008-11-27

Min finaste, finaste Panta finns inte mer.
Torsdagen den 27/11 2008 fick hon somna in lugnt och stilla hos veterinär Therese.

Hon har ju länge haft problem med spondylos samt artros i tålederna (särskilt i den tassen hon hade en tå bortamputerad) - och hon har gått på smärtstillande (metacam) i flera års tid. Det har gått lite upp och ner för henne. Ibland har hon varit sämre - och ibland lite bättre. I somras till exempel var hon mycket dålig och jag var på väg att ta bort henne redan då - men så blev hon lite bättre igen och jag började hoppas att nyponpulvret jag börjat ge henne skulle ge oss flera år till tillsammans. Men, men... så blev det nu inte tyvärr.

Förra veckan blev hon plötsligt mycket sämre igen. Hon blev vinglig och snubblig och ramlade omkull titt som tätt när vi var ute. Hon hade stora problem att resa sig upp - jag fick hjälpa henne. Hon ville inte kliva upp i sängen och... ja, jag såg på henne att hon hade ont. Mycket ont. Och det blev snabbt bara värre och värre. På onsdagen kunde hon inte längre gå i trappen. Hon stod länge och tvekade när vi skulle upp - men med stöd och hjälp av mig gick det i alla fall.

Värre var det när vi skulle ner. Trots att jag gick bredvid och försökte stötta och hålla upp henne ramlade hon efter ett par trappsteg. Sen var det ju helt omöjligt för henne att resa sig igen. Och jag kunde inte hjälpa henne. Det var helt omöjligt för mig att orka lyfta upp henne samtidigt som jag försökte hålla emot så hon inte skulle rasa ner för alla trapporna. Hon vägde ju närmare 70 kilo. Så det fanns ingen annan möjlighet än att jag fick "släpa" henne ner. Trappsteg för trappsteg. Samtidigt som hon grät och var väldigt olycklig. Det var vidrigt.
Så på torsdagsmorgonen insåg jag att det inte fanns någon återvändo.

För att hon skulle slippa den förnedrande proceduren med trappen fler gånger tog jag med alla tre hundarna till jobbet på morgonen och jag ringde Therese och frågade om jag fick komma med Panta på eftermiddagen.
Att lyfta luren och ringa det där samtalet är så helt otroligt vansinnigt jobbigt. Den som inte har varit med om det kan nog inte förstå. Man sitter och samlar sig och försöker styra undan alla känslor innan man med klappande hjärta och darrande hand lyfter på luren och slår numret. Tycker ändå man känner sig lugn och stabil - men när man kommer fram och ska framföra sitt ärende så brister allt ändå. Med gråten i halsen får man knapp fram ett ord.

Men med tårarna rinnande lyckades jag ändå hulka fram vad jag ville ha sagt... och vi fick beskedet att vi kunde få komma klockan 15:00

Det blev en lång och känslofylld dag. Hade nog ganska svårt att koncentrera mig på jobbet. Titt som tätt la jag mig på golvet bredvid Panta och burrade in huvudet i hennes päls och pussade på henne. Fick varje gång bekräftat att det var ett rätt beslut jag tagit. För hon var inte min vanliga glada goa Panta. Hon bara låg där på golvet med sorgsna, ledsna ögon. Viftade inte på svansen och lyfte inte på huvudet för att ge mig massor av varma pussar som hon alltid gjorde i vanliga fall. Pussigare hund än Panta får man leta efter. Men den här dan fick jag inte en endaste puss. Hon bara låg där och var ledsen. När jag tog ut dom för att kissa så följde hon med... men med svansen mellan benen och upp under magen. Hon kissade och ville sen snabbt in och lägga sig igen. Att hon hade mycket ont var ju uppenbart.

När det var dax att fara var jag ganska lugn. Det kändes bara fint att jag skulle få hjälpa henne. Hon har alltid tyckt att det varit roligt att gå in till veterinär Therese - så det var inget ångestfyllt eller så för henne att gå in dit. Vi fick direkt gå in på "eget" rum där jag satte mig på golvet tillsammans med henne. Hon var helt lugn och fin. Hon fick sin lugnande spruta och vi fick vara för oss själva en stund. Jag var fortfarande ganska lugn och pratade med henne och klappade och pussade på henne.

Så kom Therese för att ge henne den sista sprutan. Det gick fort. Panta somnade in lungt och fint - med huvudet i min famn. Men då brast det förstås för mig. Då kunde jag släppa loss spänningen och tårarna bara rann och rann. Therese lämnade oss och jag fick ta den tid jag behövde för att säga farväl. Det är så svårt. Man vill bara fortsätta att klappa och klappa och klappa. Vill inte sluta.. för man inser ju att man aldrig aldrig mer kommer att få klappa den där goa pälsen. Aldrig mer få pussa på den där goa nosen. Aldrig mer få smeka hennes kind. 

Aldrig mer....