Olivia memorian

Varför?
Jag älskar dig Olivia!

Berljon Ofina Oliva
1997-07-05 -- 2003-09-18

Den 17 september 1998 dog min älskade hane Rubus-
Den 17 september 2003 blev min älskade Olivia plötsligt och totalt oväntat akut sjuk.

Dagen efter avled hon i en fruktansvärd sjukdom som heter AIHA (autoimmun hemolytisk anemi). Det är en abrupt påkommen blodbrist orsakad av att immunförsvaret utan yttre anledning (autoimmunt) angriper och förstör hundens syrebärande röda blodkroppar (hemolys) vilket alltså leder till blodbrist (anemi). Den akuta blodbristen gör att kroppens celler inte får det syre som är nödvändigt. Hunden blir därvid svag och apatisk och blodbristen leder till hjärtklappning. Slemhinnorna blir bleka och efter hand gultonade. Tillståndet är livshotande. Vanligtvis har man inte någon förklaring till sjukdomens uppkomst. Arvsgången är ej känd, men man misstänker att ärftlighet föreligger då vissa raser drabbas oftare än andra.

Doggy rapport om Autoimmuna sjukdomar (pdf) »

Sjukdomen har ett dramatiskt förlopp med akut insjuknande och hög feber - och precis så var det för Olivia.
På tisdagen var hon precis som vanligt, dvs pigg, glad och full av livslust. Hon sprang och lekte med Panta i skogen precis som de alltid brukar göra. Jag såg inga som helst tecken på sjukdom hos henne.
Men på onsdagsmorgonen såg jag att något var fel. Olivia var trött och hänging. Hon hade hög feber (39,9). Jag fick en tid hos veterinären samma kväll. Blodprov togs. Veterinären såg direkt att något var galet med blodet. Blodprovet skickades ner till Uppsala för analys, men vi anade redan att det rörde sig om AIHA. Olivia fick en stor dos kortison samt antibiotika och vi for hem.

Hela natten låg jag intill Olivia på golvet. Hon var orolig och låg mest och flåsade hela natten. Det blev inte mycket sova för oss.

På morgonen klev Olivia upp och ville följa med ut och kissa. Men efter bara en bit blev hon vingligare och vingligare och hon stannade upp och visade att hon inte ville gå längre. Så jag tänkte att det är bäst att ta kortaste vägen hem igen. Men vi kom aldrig så långt. Hon föll ihop och jag kunde inte få henne upp på benen igen. Hon bara låg där och tittade förtvivlat på mig. Jag var tvungen att lämna henne där. Rusade hem med de andra hundarna, ringde en kompis som bor nästan granne, hämtade bilen. Så hjälptes vi åt att lyfta in Olivia i bilen och så ringde jag veterinären och frågade om jag kunde få komma. Klockan var före sju på morgonen.
Vi hade ännu inte fått svar på blodproverna från Uppsala. Men behandlingen av AIHA består av höga doser kortison (immunosuppressiv dos för att trycka ner immunförsvaret) och det fick Olivia. Hon låg hos veterinären med dropp hela dagen. Jag var hos henne. Hon verkade inte reagera på behandlingen.

Olivia kunde aldrig mer resa sig upp på sina ben. Vi var tre personer som försökte få ut henne på dagen för att se om hon ville kissa (hon hade ju fått massor av dropp). Men hon kunde bara inte stödja på benen. De bara vek sig åt alla håll. Vi bar ut henne och tänkte att hon kanske skulle piggna till ute i friska luften. Men det gjorde hon inte. Hon bara låg där vi lagt henne, så efter ett tag bar vi in henne igen. Hon var knallgul på hela kroppen och alla slemhinnor.

På eftermiddagen fick vi svaret från Uppsala:
Akut intravaskulär immun-medierad hemolytisk anemi. Det fanns spontanagglutination.
Det såg alltså mycket allvarligt ut. Trots att hon inte verkade svara på behandlingen beslöt jag att ändå ge henne en chans över natten. Jag lämnade henne där hos veterinären på kvällen och for hem för att sova och ta hand om de andra hundarna. Olivia skulle få en till dos med kortison och antibiotika.

Klockan 22.30 ringde veterinären och sa att Olivia hade dött.