Leonberg 1998

En helg i Mekka

Äntligen.....
Efter mååånga års längtan blev drömmen om att få komma till Leonberg äntligen verklighet.

Resan påbörjades av mig och Mimmi i Umeå på onsdag den 23/10 och på fredagskvällen den 25:e (efter ca 250 mils resväg) anlände vi äntligen till hotell Kirchner i Leonberg.

Waow... nyp mig i armen Mimmi! Är det verkligen sant att vi faktiskt är i Leonberg nu?

Jodå, det var faktiskt sant. Vi hade kommit till Leonberg - vår älskade ras hemstad - vårt "Mekka". Äntligen!!! Den första kvällen blev ganska "svensk". Dom flesta andra hitresta svenskar bodde nämligen också på samma hotell som oss (jag tror vi var ca 20 svenskar som bodde där), så det blev förståss gemensam middag, öl och en massa förväntansfullt tjatter hela kvällen.

Skydds- och lydnadsprov
Lördag förmiddag tillbringade Mimmi och jag på den tyska Leonbergerklubbens "Clubzentrum" där det pågick skydds- och lydnadsprov. Det var ganska många leonberger som tävlade (26 stycken) men kvaliten på dom tävlande imponerade inte på mig i alla fall. Det var förståss lite svårt att förstå vad dom egentligen sysslade med där nere på planen, eftersom det var helt annorlunda än våra svenska tävlingar. Men det var i alla fall väldigt kul att stå och titta på.

Leonberg
På eftermiddagen passade vi på att titta lite på själva Leonberg, handla på Leo-Center (ett jättestort affärscenter), turista lite i "Gamla Leonberg" osv. Staden var väldigt charmig med många fina gamla hus. Det var en härlig känsla att gå omkring där och läsa på alla skyltarna, eftersom det mesta hette nåt med "LEO". LEO-Center, LEO-Zoo, LEO-Grill, Leonberger Strasse (gatan vårt hotell låg på) osv. Men inte en endaste leonberger så lång ögat kunde nå - förutom på utecaféet i "Gamla Leonberg" (där dom hade en hel meny med bara olika glass-skapelser - den ena underbarare än den andra) - där låg det ett par leonberger - men dom var också turister och var där bara för utställningens skull.

Näää, några inhemska leonbergers var det svårt att hitta, och dom flesta människorna i staden har förmodligen ingen som helst aning om vad en leonberger är för sorts hund. Lite svårt för oss entusiaster att förstå. Men positivt var det att det var så hundvänligt överallt. På hotellet till exempel fick man ha hunden med överallt, i baren, i restaurangen, till frukosten... ja överallt helt enkelt. Underbart!!! 

Den Tyska Leonbergerklubben firar 50 år i år så på lördagkvällen var det 50-årsfest på "Clubzentrum". Hur många vi var där har jag ingen aning om, men mååånga vad det. Det fanns ett antal öltält uppsatta på området och en "tysk" buffé serverades. Stämmningen var på topp och alla pratade med alla, på alla möjliga och omöjliga språk. Tal hölls av Tyska klubbens ordförande Gerhard Zerle och de olika ländernas representanter sade några ord och överlämnade gåvor (de flesta klubbarna i världen var nog representerade). LBSS representant Mikael Johandy överlämnade Sveriges gåva.

Många hade sina hundar med sig på festen, så det låg leonbergers lite här och var, vid och under borden. En del lekte med varandra men bara vid något enstaka tillfälle kunde man höra någon som "gruffade". Den trevliga och minnesvärda kvällen avslutades med dans och musik, innan det var dax att återvända till hotellet för några timmars sömn.

Så blev det då äntligen söndag och utställningsdax!
Det var drygt 300 leonberger anmälda till utställningen och dessa var fördelade på 7 ringar - vilket gjorde att man fick rejält med motion när man sprang där mellan alla ringarna och försökte hänga med vad som hände i respektive ring. Klassindelningen var ungefär som i Sverige: valpklass, juniorklass, unghundsklass, öppenklass, championklass, veteranklass. Men förrutom dessa klasser finns även "Zuchtklasse" som är en klass där deltagande hunds ägare även skall vara uppfödaren av hunden. Sen finns också "Leistungsklasse" som är ungefär som vår bruksprovsklass. Och till sist "Ehrenklasse" där hundar som har speciella titlar får delta.

I övrigt gick det till ungefär som hos oss, dvs alla hundar kvalitetsbedömdes först och sedan gick dom bästa vidare till konkurrens - men bara de 4 bästa hundar i respektive klass placerades. Dessa fyra fick sedan komma in i den stora gemensamma finalringen på em, för att mottaga sina pokaler.

Clubsieger och BOB
I finalringen fick också vinnande tik respektive hane i junior- samt unghundklasserna komma in för uttagande av titeln "Club-Jugendsieger". Det blir alltså en tik-Club-Jugendsieger och en han-Club-Jugendsieger. Därefter utses Clubsieger hane respektive tik bland dom övriga klassernas vinnare (öppen, champion, veteran, zucht, leistung, ehren). Och till sist går Clubsigerhanen mot Clubsiegertiken för tävlande om BOB (Best of Breed).

Sammanfattningsvis var det som att vara i paradiset att få gå omkring där och titta på alla dessa leonberger. Och alla var så vänliga och trevliga när man gick fram och ville prata lite. Även om väldigt många pratade enbart tyska (och jag kan inte ett ord tyska), så ordnade det sig alltid genom att personen i fråga genast ropade på någon bekant som kunde engelska någotsånär, så att man via den personen kunde göra sig förstådd. Det var aldrig några problem och alla tog sig alltid tid för en pratstund. Mycket trevligt!

Tyvärr tog helgen slut alldelens för fort. Jag hade gärna stannat där i ett par veckor - minst. Men förhoppningsvis kan jag komma tillbaka ett annat år - fast då hoppas jag att vi kan resa på nåt annat sätt än med bil (det är som sagt en väldigt låååååång resa).