DD memorian
DD forever in my heart ♥
Skjærgaardens Diamond to Lelionaz
2004-02-26 -- 2014-04-08
8 april 2014
Idag var det dags att släppa taget om DD och låta henne få slippa kämpa med sin stelhet och onda ben.
Hon haltar och går väldigt illa nu – och jag känner mig som världens djurplågare varje gång jag tar med henne på promenad. Hon går längst bak i sträckt koppel oavsett om jag går i snigelfart eller inte. Dessutom flåsar hon som om hon sprungit en mil i 20 graders värme.
Inne däremot är hon sin glada, goa, vanliga DD. Det är väl det som har gjort att jag dragit ut på beslutet så pass länge som jag gjort. När vi är hemma tänker jag att hon nog kan hänga med ett tag till… men så fort vi går ut så kommer ångesten och jag inser att jag måste ringa och låta henne få slippa.
Senaste veckan har jag skämt bort henne så mycket det bara går med mycket kel och mycket godis (frolic, köttebullar, kyckling mm). I går kväll lyfte jag upp henne i sängen och vi låg lääänge och gosade och käkade köttebullar och jag fick så mycket pussar att jag var helt sjöblöt. DD verkade lycklig ♥
I morse fick hon omelett med köttbullar till frukost. Mycket köttbullar! Sen for vi till veterinären (Björkstadens). Småtjejerna fick följa med i bilen. Jag kände mig helt ok och totalt fokuserad på vad som måste göras. Men när jag kom fram så insåg jag att jag nog inte var helt ok ändå. Jag hade åkt ifrån väskan och pengar och allt sådant (har nog aldrig hänt förut), men eftersom dom känner mig så väl på kliniken så var det inga problem att säga att jag skulle komma in senare i veckan och betala.
Vi fick komma in på "eget" rum direkt när vi kom klockan 08:00. Kände mig fortfarande helt lugn. Jag satte mig på golvet med DDs huvud i mitt knä och en av tjejerna kom in och gav henne lugnande. Då började tårarna rinna – men fortfarande under kontrollerade former. Vi pussades och jag smekte hennes kinder – och hon fick smaska på frolicar. Det var lugnt och fint och ingen stress. DD verkade lycklig.
Sköterskan kom in och satte kanylen. Tårarna rann mer intensivt nu. Therese, vår vanliga veterinär, kom in och klappade om DD, sade hej då till henne och lade en filt över henne. Då brast det totalt. Men DD var nu så pass avslappnad av det lugnande medlet att jag inte tror att hon märkte hur förtvivlad jag var. Sen kom Ann-Sofie, den andra veterinären, och hon pratade lugnt och fint och berättade hela vad som skulle ske. Även om jag varit med om detta flera gånger tidigare är det skönt med veterinärer som visar medkänsla och förklarar vad hon gör och hur hunden kommer att reagera. Hon gav DD den sista sprutan. Tårarna sprutade och det känns som att man håller på att gå sönder av smärta inombords. Hon lyssnade på hjärtat och efter en stund sa hon att det är över nu. Hjärtat har slutat att slå.
Hon lämnade oss och sa att jag fick sitta kvar så länge jag ville, att jag bara kunde gå när jag kände mig redo för det. Jag klappade, kramade och pussade på henne. Om och om igen. Hur länge jag satt där hos henne vet jag inte. Men till slut reste jag på mig. Stod en stund och tittade på henne. Det var svårt att öppna den där dörren och gå därifrån. Ville inte lämna henne. Men så torkade jag tårarna och gick.
For hem. Att åka till jobbet var ju inte att tänka på. Väl hemma satte jag mig i soffan och bara grät och grät. Tina och Toya, som nog aldrig har sett sin matte i detta tillstånd, var helt otroliga. Båda två klängde på mig och ville komma så när mig som det bara gick. Hade dom kunnat krypa innanför skinnet på mig så hade dom gjort det. Dom pussade mina kinder och gned nosarna mot min hals Mitt i all förtvivlan kände jag stor lycka över att ha mina två tjejer som gjorde allt som stod i deras makt att försöka trösta.
Älskar dem… och älskar DD som för alltid kommer att finnas i mitt hjärta.
